Allmänt om droger

Vilken drog är farligast?
Hur arbetar man i Sverige för att minska missbruket?
Hur definieras alkohol-, narkotika- och tobaksberoende?
Kan man säga varför någon blir beroende?
Vart kan man vända sig om man misstänker att ens barn använder droger?


Vilken drog är farligast?

Olika droger har olika typer av risker och det finns inget självklart sätt att avgöra vilken som är farligast. Det går exempelvis inte bara att utgå ifrån antalet som årligen dör av respektive drog och sedan dra slutsatsen att de droger som orsakar flest dödsfall därmed är farligast. För att kunna jämföra konsekvenser av droganvändning på det viset måste man veta hur många samt vilka grupper som använder olika droger.

På individnivå kan man dock konstatera att risk för överdosering som leder till dödsfall eller allvarliga medicinska komplikationer är klart större för vissa droger än för andra. I relation till sådana problem kan exempelvis heroin, GHB, vissa sniffningsmedel och alkohol nämnas. En drogs farlighet ligger heller inte enbart i om den är dödlig eller leder till medicinska skador. Droger kan påverka och förändra en människas liv på många sätt, dessutom kan andra komma till skada av drogers effekter genom t.ex. våld eller trafikolyckor. Allt detta sammantaget gör det mycket svårt att på ett övergripande sätt jämföra olika drogers farlighet. Tre huvudområden kan beaktas när man talar om konsekvenser av droganvändning:

– Hur stor medicinsk skada drogen har för konsumenten.
– Hur beroendeframkallande drogen är.
– Hur stor skada användningen av drogen utgör för samhället.

I den medicinska tidskriften The Lancet publicerades 2007 en artikel där ett försök att sammanväga och ranka ett antal drogers farlighet enligt ovanstående områden presenterades. Den sammanvägda bedömningen utmynnade i att heroin, kokain och barbiturater intog de översta placeringarna (Nutt m.fl., 2007).

Man kan även jämföra hur stor andel av den totala sjukdomsbördan som alkohol, tobak och narkotika står för var för sig. Man mäter då både för tidig död och försämrad hälsa på grund av användningen av dessa droger i befolkningen. (Man har även tagit hänsyn till den skyddande effekt alkohol har för vissa sjukdomar.) Det visar sig i en aktuell studie att alkoholen år 2010 stod för 7,7 procent av den totala sjukdomsbördan i Sverige följt av tobak med 3,4 procent och narkotika med 1,3 procent (Agardh m.fl., 2014).

Källor:
Nutt DJ, King LA, Saulsbury W & Blakemore C (2007). ‘Developing a rational scale for assessing the risks of drugs of potential misuse’. The Lancet, 369, pp. 1047–1053.
Agardh E., Boman U. & Allebeck P. (2014) Hur stor del av Sveriges sjukdomsbörda orsakas av alkohol, narkotika och tobaksrökning?
-Kartläggning utifrån ”DALY-metoden” 1990-2010. Karolinska institutet. Institutionen för Folkhälsovetenskap.

Svaret uppdaterat i november 2014 av Björn Trolldal


Hur arbetar man i Sverige för att minska missbruket?

Sveriges alkohol-, narkotika och tobakspolitik är fastställd av regering och riksdag som en del i en samlad ANDT-politik, det vill säga en politik som omfattar alkohol, narkotika, dopning och tobak. Det övergripande målet för regeringens ANDT-politik är ett samhälle fritt från narkotika och dopning, med minskade medicinska och sociala skador orsakade av alkohol och med ett minskat tobaksbruk (Regeringens prop. 2010/11:47).

I propositionen finns sju långsiktiga mål som anger inriktningen för ANDT-arbetet i sin helhet. Målen omfattar tillgångs- och tillgänglighetsbegränsande arbete, skydd av barn och ungdomar, förebyggande arbete, tidiga insatser, vård och behandling samt riktlinjer för samarbetet med andra länder inom EU och internationellt. Målen är ständigt aktuella och har inte någon bortre tidsgräns. Till de långsiktiga målen knyts nationellt prioriterade mål som ska uppnås under strategiperioden, dvs. 2011–2015.

Långsiktigt mål 1: Tillgång till narkotika, dopningsmedel, alkohol och tobak ska minska
Långsiktigt mål 2: Barn ska skyddas mot skadliga effekter orsakade av alkohol, narkotika, dopning eller tobak
Långsiktigt mål 3: Antalet barn och unga som börjar använda narkotika och dopningsmedel eller debuterar tidigt med alkohol eller tobak ska successivt minska
Långsiktigt mål 4: Antalet personer som utvecklar skadligt bruk, missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, dopningsmedel eller tobak ska successivt minska
Långsiktigt mål 5: Personer med missbruk eller beroende ska ha ökad tillgänglighet till vård och stöd av god kvalitet
Långsiktigt mål 6: Antalet döda och skadade på grund av sitt eget eller andras bruk av alkohol, narkotika, dopningsmedel eller tobak ska minska
Långsiktigt mål 7: En folkhälsobaserad och restriktiv syn på ANDT inom EU och internationellt

Till strategin har årliga åtgärdsprogram kopplats där det tydliggörs vilka insatser som prioriteras för det aktuella året.

En stor del av arbetet för att minska problem på det här området bedrivs på regional och lokal nivå. När det gäller olika former av insatser är de preventiva (förebyggande) insatserna av största betydelse. Syftet med prevention är att förebygga, eller begränsa problem, genom att reducera orsakerna bakom problemen. Därför gäller det att veta vilka orsaker eller faktorer som ger upphov till problem. Sådana faktorer kallas riskfaktorer respektive skyddsfaktorer och de kan vara av olika slag. Exempel på sådana faktorer är attityder, förmågor, före­ställningar, beteenden eller situationer. Riskfaktorer ökar sannolikheten att ett problembeteende ska förekomma och skyddsfaktorer minskar denna sannolikhet. Risk- och skyddsfaktorer påverkar sannolikheten för problembeteenden. De garanterar dock inte en minskning eller ökning av risken för att en person ska få något problem på det här området.

Grovt sett kan de olika nivåerna av risk- och skyddsfaktorer delas in i individuella faktorer, sociala nätverksfaktorer samt samhällsfaktorer. Till de individuella hör biologiska och psykologiska faktorer som genetik, tidiga utagerande beteenden och tilltro till den egna förmågan att lösa problem. Till de sociala nätverksfaktorerna hör förhållanden i den närmaste omgivningen. Hit hör familjestruktur, föräldrars förmåga att fostra barn, tillgång till alkohol i hemmet, kamratrelationer, skolmiljö, tillgång till socialt utvecklade fritidsaktiviteter etc. Samhällsfaktorerna är sådant som lagar och regler som styr som exempelvis tillgängligheten till alkohol, öppettider, åldersgränser, promillegränser i trafiken m.m. Hit hör också kontroll- och tillsynsinsatser som syftar till att dessa lagar och regler upprätthålls. Även försök att på samhällsnivå påverka normer och attityder till alkohol och narkotika hör till denna kategori (se Andreasson, 2002). Enstaka riskfaktorer innebär sällan någon påtagligt ökad risk (t.ex. Stattin, m.fl. 1997) varför många preventionsprogram försöker påverka flera risk- och skyddsfaktorer.

Både strategier för att stärka skyddsfaktor och strategier för att undanröja riskfaktorer behövs. I det förstnämnda fallet talar man om hälsofrämjande insatser och i det sistnämna förebyggande insatser. Inom alkohol- och drogområdet har mest fokus över tid legat på prevention, alltså med fokus på att utveckla metoder och insatser som undanröjer eller begränsar påverkan av olika riskfaktorer. Den sannolika förklaringen till detta är att skyddsfaktorer är mer allmänna och många gånger svårare att tydligt peka ut medan riskfaktorer är mer påtagliga, t.ex. låga priser och stor tillgång på cigaretter, mobbning i skolan, barn i missbrukarmiljöer etc.).

Det cirkulerar en mängd olika preventionsbegrepp på det här området. Nästan alla har det gemensamt att man talar om antingen (1) allmänna insatser riktade till alla (universell nivå) eller (2) insatser riktade till grupper med ökad utsatthet eller ökad risk för uppkomst av olika problem (selektiv nivå) eller (3) riktade till grupper eller individer med redan uppkomna problembeteenden (indikerad nivå). Insatser på universell nivå (även kallad primärprevention) riktar sig således till alla, t.ex. alla barn eller tonåringar. Ett exempel är att introducera ett anti-mobbningsprogram på en skola, eller en hög alkoholbeskattning som påverkar alla som köper och dricker alkohol. Selektiva insatser (även kallade sekundärpreventiva) riktar sig till vissa barn eller vuxna som befinner sig i riskzonen att utveckla problem. Ett exempel på selektiva insatser är att hjälpa föräldrar och lärare att arbeta med bråkiga och störande barn. Indikerade insatser går ut på att hjälpa personer som redan har problem. Ett exempel på en sådan insats är ett program som riktar sig till ungdomar som börjat med brottslig verksamhet, ett annat att erbjuda alkoholberoende patienter behandling.

Mycket av de insatser som riktats till barn och unga har skett i skolmiljöer. Den typen av insatser är inriktad på efterfrågan, dvs. på de faktorer som hos individer och grupper ger ett visst oönskat beteende. De förebyggande insatserna har ofta inriktats på information och undervisning, ofta inom ramen för olika skolbaserade preventionsprogram. Betoningen ligger på att påverka individuella eller sociala riskfaktorer. Även opinionsbildning och kampanjer av olika slag hör till grupper av insatser som riktar sig mot efterfrågan.

Rent generellt kan man säga insatser mot efterfrågan ger svagare effekter på befolkningen än insatser på utbuds- eller tillgänglighetssidan. Insatser inom den senare är mycket utbredd i Sverige och utgör en grundpelare i den svenska alkohol-, narkotika- och tobakspolitiken. Här har fokus legat på att begränsa tillgången genom exempelvis begränsade öppettider på Systembolaget, höga alkohol- och tobaksskatter, relativt sett höga åldersgränser och genom tullens och polisens insatser. Det finns idag starkt vetenskapligt stöd för effekter av denna typ av insatser (t.ex. Babor m.fl. 2003).

Källor:
Regeringens proposition 2010/11:47: En samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken.
Andreasson S (red.) (2002). Den svenska supen i det nya Europa: nya villkor för alkoholprevention. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut.
Babor T, Caetano R, Casswell S  m.fl. (2003). Alcohol no ordinary commodity. University Press, Oxford.
Leifman H (2011). Prevention av missbruksproblem. I: Beroendemedicin (red. Franck J). Studentlitteratur. Stockholm. s. 253–263.
Stattin H, Romelsjö A & Stenbacka M (1997). Personal resources as modifiers of the risk for future criminality. Brit. J. Criminol., 37, 198–223.
Sundell K & Forster M (2005). En grund för att växa. Forskning om att förebygga beteendeproblem hos barn. I: Gränslös utmaning (SOU 2005:25), ss. 455–224 (bilaga 8). Stockholm: Socialdepartementet.

Svaret uppdaterat november 2014 av Björn Trolldal


Hur definieras alkohol-, narkotika- och tobaksberoende?

Beroende är ett begrepp som används i samband med olika ämnen och substanser, som alkohol, narkotika, tobak och vissa läkemedel. Ett viktigt centralt kännetecken för beroende är att man inte längre kan styra sin konsumtion. Man talar om kontrollförlust. Två typer av klassificeringssystem används för att ställa diagnoser på det här området. Inom hälso- och sjukvården används ICD-10 systemet vid inrapportering av olika sjukdomar och tillstånd medan DSM IV ofta används inom forskning och psykiatri.

ICD-10 är framtaget av WHO och definierar bland annat och beroende. För att ställa diagnosen alkoholberoende krävs att tre av de följande sex kriterier skall vara uppfyllda under det senaste året.

  1. Starkt behov, ”sug” 
  2. Svårigheter att kontrollera alkoholkonsumtionen 
  3. Förekomsten av abstinenssymtom 
  4. Toleransökning 
  5. Tilltagande ointresse av annat än alkohol 
  6. Fortsatt konsumtion trots skador

DSM IV är framtaget av American Psychiatric Association och används också för att bland annat definiera beroende. I likhet med ICD-10 krävs att minst tre av följande påståenden uppfylls inom en 12-månadersperiod för att diagnosen alkoholberoende ska ställas:

  1. Ökad tolerans – behov av påtagligt ökad mängd på grund av påtagligt minskad effekt.
  2. Abstinens – karakteristiska abstinenssymptom eller återställare.
  3. Använder till exempel alkohol i större mängd eller under längre tid än vad som avsågs.
  4. Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera bruket.
  5. Mycket tid ägnas åt att få tag på till exempel alkohol, använda alkohol eller hämta sig från effekten.
  6. Viktiga aktiviteter, på jobbet och fritiden, sociala aktiviteter etc., överges eller minskas på grund av bruket.
  7. Bruket av exempelvis alkohol fortsätter trots att man vet att fysiska eller psykiska besvär förvärras.

När det gäller narkotika finns många olika preparat som till exempel cannabis, amfetamin, kokain, heroin och GHB, som kan ge både fysiskt och psykiskt beroende. Både påverkan och abstinensfas kan medföra medicinskt allvarliga symtom och komplikationer. Definitionen av narkotikaberoende innehåller samma kriterier som för alkoholberoende.

För tobak är det främst nikotinet som framkallar ett beroende. Både nikotinberoende och nikotinabstinens räknas i dag som sjukdomar och finns med i både ICD-10 och DSM-IV, på samma sätt som nämnts ovan. Liksom för alkohol och narkotika innebär tobaksberoende två olika slags beroenden:

1. Fysiologiskt beroende: nikotinbrist gör att man känner ett sug och får abstinensbesvär.

2. Psykologiskt beroende: man känner att man saknar något och blir lättare irriterad om man inte får i sig nikotin. Man känner behov att få röka i vissa sinneslägen eller sammanhang och känner också att man måste röka i vissa sociala situationer, exempelvis feströkande.

Det finns mycket information om beroende och många hemsidor på internet som tar upp och beskriver närmare symptom på beroende och också vart man kan vända sig vid behov. En sådan sida är 1177 vårdguiden (www.1177.se).

Källor:
Andreasson S (red.) (2002). Den svenska supen i det nya Europa: Nya villkor för alkoholprevention. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut.
Franck J & Nylander I (red.) (2011). Beroendemedicin. Studentlitteratur. Stockholm 2011.
Andreasson S (ed.). Narkotikan i Sverige: metoder för förebyggande arbete, pp. 40–72. Statens folkhälsoinstitut, Stockholm.

Svaret uppdaterat november 2014 av Björn Trolldal


Kan man säga varför någon blir beroende?

Det finns flera olika förklaringsmodeller och bakomliggande orsaker till varför människor utvecklar skadligt bruk och/eller beroende av alkohol eller andra droger. Till de olika orsakerna hör psykologiska faktorer, fysiologisk sårbarhet och ärftlighet, tillgängligheten till droger samt personens sociala situation. Det är svårt att peka ut vilken som är den mest centrala orsaken och detta kan också variera mellan olika personer och grupper.

En evig fråga är om arv eller miljö har störst betydelse för om en person ska riskera att utveckla ett missbruk. Biologiska och genetiska faktorer är viktiga, men en renodlad biologisk modell förbiser att det finns viktiga miljömässiga och psykosociala faktorer. På samma sätt har en modell med renodlat miljöperspektiv svårt att förklara individuella variationer bland personer i samma miljö. I linje med detta definieras i de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården missbruk och beroende som ett tillstånd som påverkats av flera olika faktorer.

Det är också viktigt att komma ihåg att förklaringarna skiljer sig åt beroende på om man vill besvara 1) varför provas droger överhuvudtaget, 2) varför använder vissa droger upprepade gånger och 3) varför utvecklar vissa personer ett omfattande och destruktivt missbruk och beroende.

Om man vill skapa en modell som försöker förklara hela det komplexa samspelet runt drogmissbruk är det viktigt att ta hänsyn till de tre huvudkomponenterna a) drogens tillgänglighet och dess verkningar, b) biomedicinska och psykologiska egenskaper hos människor och c) sociala och strukturella faktorer. I en svensk forskningsöversikt dras slutsatsen att de flesta tunga missbrukare rekryteras bland personer som tidigt i livet uppvisat tecken på olika sociala svårigheter och problem. Detta kan gälla negativa hemförhållanden, uttalade problem i skolgången, tidiga kontakter med polis- och socialvårdsmyndigheter, missbrukande eller frånvarande föräldrar.

I linje med vad som nämnts ovan är det således felaktigt att påstå att det är vem som helst som blir narkotikamissbrukare, även om de flesta som provar narkotika ett begränsat antal gånger inte skiljer sig så mycket från normalbefolkningen. Samtidigt finns det inga faktorer som kan förutsäga vilka individer som kommer att utveckla ett missbruk, eller som utgör en nödvändig förutsättning för ett sådant.

Källor:
Franck J & Nylander I (red.) (2011). Beroendemedicin. Stockholm: Studentlitteratur.
Babor T, Caetano R, Casswell S m.fl. (2003). Alcohol no ordinary commodity. University Press, Oxford.
Heilig M (2011). Beroendetillstånd. Lund: Studentlitteratur.

Svaret uppdaterat november 2013 av Björn Trolldal


 

Vart kan man vända sig om man misstänker att ens barn använder droger?

Om du misstänker att ditt barn använder droger är det naturligtvis bra att prata med ditt barn om detta. Vill du i förväg läsa på mer om droger och droganvändning så hittar du information om detta här på CAN:s hemsida. Det finns också mycket information på Drugsmart.se som är en sida som vänder sig till yngre människor. 

I Tonårsparlören finns tips och råd kring hur du kan föra ett bra samtal med ditt barn om alkohol och andra droger. Tonårsparlören skickas varje år ut till föräldrar med barn som fyller 14 samma år, men går även att hämta på Systembolaget eller att beställa via www.tonårsparlören.se där den också finns för nedladdning. Om du känner att oron kvarstår efter samtalet och om du vill ha någonstans att vända dig, finns flera olika alternativ.

Till att börja med kan du kontakta ungdomsmottagningen eller socialtjänsten i din hemkommun. Går ditt barn fortfarande i skolan kan du vända dig till kuratorn eller skolsköterskan på skolan. Både i Stockholm och i Malmö finns socialtjänsten på nätet.

Om du har ytterligare behov av råd och stöd och kanske någon att prata med, kan du vända dig till olika enheter för alkohol- och narkotikarådgivning, till Beroendecentrum eller till närmaste lokala beroendemottagning. Skriv in dessa benämningar samt namnet på din kommun i sökrutan på din webbläsare för att hitta kontaktuppgifter och annan information. Finner du ingen träff för din kommun, kan du prova att kontakta t.ex. Beroendecentrum i närmsta större stad och där fråga efter lokala aktörer på din ort.

Det finns också stödtelefoner för föräldrar såsom t.ex. Föräldratelefonen, Rädda Barnens föräldratelefon och BRIS vuxentelefon där man kan prata med professionella om frågor som rör barn och föräldraskap. På flera orter i landet finns även föreningar som Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) och Riksförbundet AMD anhöriga mot droger som erbjuder rådgivning och stödgrupper i dessa frågor. 

Är ärendet akut kan du vända dig till Giftinformationscentralen (Ring 112 och begär Giftinformation).

Källa:
Tonårsparlören 2014 (2014). IQ-initiativet, Stockholm.

Svaret uppdaterat i november 2014 av Clara Henriksson